Beatles & andra världskriget

Padel är kul. Ville bara säga det.

Den stackars sporten får stå till svars för allt som är skitnödigt med Stockholm. ”Mellanchefer” gillar visst padel, Mats Jonsson tycker att folk som spelar padel är robotor, varenda jävla gammal hockeystjärna är numera entreprenör inom padelbranschen och de flesta mellanstora svenska städer verkar ha fler padelhallar än dagisplatser. Runt om i landet har stökiga padelbanor lett till grannfejder som skulle få Robert Aschberg att ge upp. Fredrik Wikingssons raseriutbrott och dyra racketvanor har blivit en följetong i Filip och Fredriks podd.

Jag måste också erkänna att jag ledsnade en aning när jag noterade att det har öppnat en Padel-butik i Mall of Scandinavia. Hade det varit en racketsportbutik där det finns tenniströjor, pingisbord och fjäderbollar vid sidan av de där rätt fåniga plastspadarna som padel spelas med så hade det varit okej. Men en butik exklusivt för padel där man kan köpa strandtennisracketar till sjuka överpriser? Lägg ägg. Det har gått för långt. Knulla skiten ur nutiden.

Kort sagt är bara elsparkcyklarna som kan konkurrera med padel i klassen ”irriterande saker som entreprenörer och medelklass håller på med”.

Men allt det är bara kultur. Nu tänkte jag prata lite om sport. För padel är trots allt en sport, om du rensar bort all positionering, prestige, entreprenörsanda och ängsligt DN-poserande.

Sport

För er som inte har koll så kan man säga att padel är som en kombination av tennis och squash, där väggar på sidan och bakom spelplanen lägger till en extra dimension av konstiga studsar och sista minuten-räddningar. Padel spelas på en bana som är ungefär en halv tennisbana och man spelar alltid dubbel, två mot två. Det är också där charmen finns, den lilla banan och dubbelspelet gör det till en mer social sport än exempelvis tennis. Spelarna är nära varandra, det går fort och så kallad rå men hjärtlig stämning uppstår lätt. Padel är mindre svettigt än badminton, bättre träning än pingis och enklare än tennis.

Synd att en så kul sport har fått ett så dåligt rykte bland kulturfolk som inte vet någonting om den. Men att inte veta nåt om sport och vara stolt över det är nästan en sport i sig i vissa kretsar, titta bara på ett valfritt avsnitt av På Spåret.

Till sist en ranking av mina favoritracketsporter:

1. Tennis. Svårt som fan, men en dag när spelet stämmer och du känner dig som Federer är det helt underbart.
2. Bordtennis. Pingis är grymt kul och den enklaste sporten för alla att vara med i. ”Rumpa” (rundpingis) där man gör upplägg för att slå ut polaren är det enda som får mig att längta tillbaka till högstadiet.
3. Badminton. Högt tempo, svettigt och roligt. Men sänks lite av den gympahalligt sunkiga miljön som badmintonhallar alltid lider av.
4. Padel. Se ovan.
5. Squash. Har spelat detta två gånger och vill inte göra det igen, trots att Björn Skifs sjunger om det och att Brasse gör det med tjejen i ”En kille och en tjej”.

På videon ser du Pär Ahlbom, chefsideolog på den antroposofiska Waldorfskolan Solvik i Järna, från SVT-dokumentären ”De utvalda barnen”. Han pratar om det tomma, materialistiska samhället, befriat från andlighet* – andligheten representeras här av antroposofi, en låtsasvetenskap framfantiserad för ungefär 100 år sedan av en tysk som gillade skallmätning och reinkarnationsteorier.

”Du kan äta din korv, ligga i din säng och sova, knulla och tjäna pengar”, säger Ahlbom.

Visst får han det materiella livet att se rätt bra ut fast han egentligen menar motsatsen?

Käka korv, knulla, tjäna pengar, sova. Livets goda alltihop. Hade han sagt ”ät dina skulor, sov på en stenhård brits i drängstugan, bli våldtagen och jobba som en löneslav utan kisspauser för Jeff Bezos” hade poängen kanske gått fram bättre.

Vid ett annat tillfälle pratar han om det ”futtiga livet” där man dricker kaffe och snackar skit. Låter också lite som en dröm så här i det sista av det värsta av pandemin, eller hur?

Jag föredrar i alla fall ett liv där jag kan njuta av en chorizo, en god natts sömn, en snabbis på morgonkvisten och kanske en liten tipsvinst.

Vem är det egentligen som lever futtigast, den som kan njuta av livets goda eller en som måste fly in i en låtsasvärld av änglar och ondskefulla reinkarnationsteorier?

*Har svårt för begreppet andlighet, ett ord som tycks betyda allt och ingenting på samma gång. Ibland betyder det religion och gudstro, vissa tycker att naturupplevelser är andliga. För andra är kristaller och annan Regina Lund-bullshit andlighet. Existentiella frågor är förstås andliga. Ofta verkar andlighet mest betyda att människor försöker smuggla in Gud i ett sammanhang men är lite för generade för att nämna honom. Östasiatisk långsam gymnastik är också andlighet har jag förstått, till skillnad från vanlig gympa.

Andlighet kan då självklart också vara en tysk skallmätarideologi där man delar in barn i fyrkantiga kategorier baserat på karmatänk.

Det här är grejen med Billie Eilish:

Den här har ni förstås hört:

Den här gillar jag också, nästan lite Cheiron-poppig mitt i det mörka:

Jag skulle kunna bädda in länkar till i stort sett varje låt på Billie Eilish ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go”. En riktigt, riktigt bra skiva, och Eilish förtjänar allt beröm och all framgång hon fått. Inget supernyskapande som kommer att vända upp och ner på pophistorien kanske, men med sin gothiga, viskande, suggestiva tonårspop har hon hittat ett litet tomt hörn på det nedklottrade papper som är pophistorien.

Nu har Eilish nyss släppt den här…

…men den har helt kommit i skymundan av att hon har prytt omslaget på brittiska Vogue, och där visat lite hud för första gången.

Detta utlöste förstås en våg av tyckerier i både utländsk och svensk media. Ord som nämnts: ”problematiskt”, ”skaver”, ”normer”, ”den manliga blicken”, ”förebild”, jag tror säkert att ”patriarkatet” dök upp nånstans också.

Det känns bara tomt, som att tyckarna tror att de MÅSTE tycka något om att Billie Eilish ville se lite annorlunda ut på ett tidningsomslag, men inte riktigt vet vad de ska tycka. Och resultatet blir… skitnödigt värre.

Den enda känslan man får av att läsa dessa artiklar (nästan uteslutande skrivna av kvinnor av någon anledning) är att den fria själen Billie Eilishs handlingsutrymme har minskat lite.

Jag förtränger detta mördande trista surr med att lyssna på den bästa av Billies låtar som släppts efter ”When we all”…

Sugen på att fortsätta läsa? Eller är du helt renons på vilja fortsätta läsa efter den rubriken?

Skjut mig i huvet. Fy fan för att vara kulturskribent och tvingas använda sånt språk. Står det skrivet i anställningskontrakten att de ska använda ”renons på” eller ”smärtpunkter” i varje satans jävla artikel? Till och med Åsa Linderborg, som faktiskt kan skriva och inte bara finskriver som 99 procent av alla kulturskribenter, skriver ”renons på” i var och varannan text. Jag skulle vilja åka på Bokmässan när den finns igen, gå fram till henne och bara skrika ”det där är inget språk för en arbetartjej”.

Till och med tidningen Offside har börjat, med rubriken ”Smärtpunkten” över halva förstasidan. Smärtpunkter… de flesta som använder ordet vet inte varför de gör det, de bara liksom… måste. Tror dom.

En kulturperson som faktiskt kan skriva är Peter Englund. Jag läste en av hans gamla böcker nyligen och önskar att jag kunde säga att jag kunde dra några stora slutsatser om mänskligheten och det fruktansvärda 1900-talet, men det är bara jag två saker jag kommer ihåg.

Den ena är att USA-delstaten Georgia en gång i tiden beslutade att Pi i fortsättningen skulle ha värdet 4 för enkelhetens skull. Vilket ledde till att det inte gick att bygga några broar eller räkna ut nåt överhuvudtaget, så de fick gå tillbaka till 3,14 och vidare.

Den andra grejen jag kommer ihåg från boken är att när en stor byggnad (kommer inte ihåg vilken) skulle byggas i Moskva så presenterades Stalin med två förslag där högra sidan på ritningen var förslag 1 och vänstra sidan var förslag 2. Stalin godkände planen och skrev sin signatur på mitten av ritningen. De ansvariga för arkitekttävlingen var så rädda för Stalin att de inte vågade fråga vilken sida av byggnaden han föredrog, så de valde att bygga exakt efter ritningen, med två helt olika byggnadsstilar. Helt osymmetriskt och jättefult. Men så fick det bli.
Det är alltid sånt jag kommer ihåg, inga viktiga insikter om världen och evigheten och så. Precis så var det med hans jätteverk om första världskriget, ”Stridens skönhet och sorg”. Fantastiska ögonvittringsskildringar från kriget men jag kommer bara ihåg en sak, som dessutom är äckligaste jag någonsin läst.

Apropå äckligt, när Nick Hornby recenserade Mötley Crüe-boken ”The Dirt” (läs den, men se inte filmen, den är skit) så skrev han filmens vidrigaste detalj med liten text för att skona sina läsare (Nikki Sixx och de andra tvättade kuken med en burrito när de inte hade tillgång till en dusch under de tidiga hundåren).

Jag är inte lika finkänslig. Så här kommer det enda jag kommer ihåg från ”Stridens skönhet och sorg i extra stor och fetad text istället.

Det var så vidrigt i skyttegravarna att soldaterna sålde syfilis-slem till varandra för att bli insjukna och kunna komma därifrån. Det fanns till och med soldater som smetade in sin ögon med syfilis.

Ja, det var allt för idag.

Teenage Fanclub var förband till Nirvana på Sjöhistoriska museet i Stockholm sommaren 1992. Jag minns att de liksom var bra på nåt vagt sätt men att de blev totalt överkörda när Kurt Cobain kom in på scen. Skottarnas musik med ringande gitarrer och stämsång kändes så tunn jämfört med Nirvanas energiska och melodiska punkpop (grunge kan du vara själv, Eddie Vedder).

Sedan tänkte jag inte på Teenage Fanclub på många år och ”Fannies” har fortsatt som ett kultband, garanterat hitbefriade. Att Noel Gallagher utsett Teenage Fanclub till världens näst bästa band hjälpte inte. Inte den här låten heller:

Eller den här:

Eller den här:

Men varför blev Norman Blake, Gerard Love och Raymond McGinley (tre riktigt bra låtskrivare i samma band, de är The Beatles!!!) större med sådana fantastiska låtar under en period då varje band med en gitarr hade stora hits?

I den där spelningen på Sjöhistoriska finns nog en stor del av förklaringen. Hur bra Teenage Fanclub än var så registrerade de liksom inte. Totalt bortblåsta av Nirvanas kraft och Kurts sorgsna karisma (en påtänd Courtney och lilla Frances Bean befann sig nånstans i kulisserna också) . I England kom den sexuellt ambivalente Brett Anderson, britpopens elegante poet Jarvis Cocker, de bråkiga och roliga bröderna Gallagher och Blur med tre snygga och coola typer. Det spelade ingen roll vilka fantastiska låtar TF spelade in, i den konkurrensen stod de sig slätt. Så alldagliga.. och så körda.

Nick Hornby hyllade dem och alla nya skivor fick sina fyra plus i NME och Q, men få brydde sig, indiepopen blev tristare och tristare (Radiohead och altcountry, zzzz) och kröp tillbaka in i den kokong den befunnit sig i före Nirvanas genombrott.

Då kom den här låten:

It’s All In My Mind gavs ut 2005, då Kurt var död sedan länge, Dave Grohl hade blivit nån sorts ny Snoddas, Oasis bara var bra på att ge intervjuer och Blurs Damon Albarn blivit seriefigur.

Jag älskar den här låten. Givetvis ingen hit, men sedan dess är Teenage Fanclub ett av mina favoritband. Fortfarande världens hitlösaste band och anonymare än någonsin. Inte ens när Gerard Love (som skrivit några av de bästa låtarna) fick sparken blev det Oasis-bråk, bara några passivt aggressiva utgångar i slutet av ett pressmeddelande om en ny turnéplan.

Snart kommer en ny platta och jag väljer att dela den här låten. Dels för att bandet inte syns i videon och att man slipper påminnas om att de numeta ser ut som en ovanligt städat bluesband på Droskan i Umeå, men framförallt för att den är så fin. Som The Byrds, fast bättre.

Slutligen: Här är hela spellistan med det enda engelska 90-talsbandet som fortfarande är bra:

https://open.spotify.com/embed/playlist/1N8VFZa1vQIVWQidhOCH0K

Min fru träffade Sven Melander för några år sedan. Hon berättade att jag tyckte att Svens ”Grön asfalt” från Nöjesmassakern är en av de roligaste sketcher som någonsin har gjorts. Sven svarade torrt ”jag beklagar hans dåliga smak”.

Vad är det som är så jävla svårt att fatta? Håll avstånd, träffa inte kreti och pleti, stanna hemma från jobb och skola om du har fått dubbelsidig krupp. ha ett jävla munskydd på dig på bussen och systemet, eller inte. Det har gått ett jävla år av det här och så fort man började slappna av så kom en tredje våg. Här uppe i norr startade det på en batterifabrik, vad håller de på med där egentligen, stoppar upp batterier i röven på varandra. Och alla förbannade hockeyspelare. Finns det nåt hockeylag där inte alla har drabbats? Hela andra vågen tycktes starta i hockeylag från hålor Värmland eller Västernorrland, sitter de och svettas i sina bås och tuggar snus och smittar varandra i tv-puckhögar samtidigt som publiken sitter hemma och super framför tv:n? Alla idioter på Twitter som hatar Tegnell och alla idioter på Twitter som har gått med i Tegnells fanclub, jag hatar er. De 22 forskarna. Och så kommer vaccineringen igång och självklart så går det bättre för England. Så typisk, man har en vag bild av EU som en reträttplats för hopplösa politiker av Adaktusson-typ som sitter på sina feta rövar och får alldeles för bra betalt. Det är visst ett fredsprojekt och så har de en massa regler för vad ostar och korvar får heta. Men så kommer Covid 19, äntligen något konkret där man kan se vad EU går för och då går det självklart så jävla dåligt, Brexit-England bara krossar hela EU och ungefär tre personer under 75 har fått sprutan i armen i Sverige. Efter tre månader. Vore det omröstningen om EU nu så skulle ”ut ur EU” vinna en jordskredsseger. Och de här jävla ungarna, tonåringarna, finniga idioter med kepsar över luggen, som går in i grupper om fem i mataffärerna och står och andas över plockgodiset. Ni kan väl i alla fall försöka framstå som att ni åtminstone har några hjärnceller? Och ni som frågar om man FÅR åka till äldreboendet och hosta över vetelängden man bjudit farmor och om man FÅR trängas i baren på Riche, eller om man FÅR åka till Vemdalen, åka off pist och blåsa i visselpipor på after ski. Jag hoppas att ni får viruset och ligger och plågas med 40 graders feber i minst ett par veckor. ”If you should die, I might feel slightly sad, but I won’t cry”.

Jag är så på den här jävla skiten, det tar aldrig slut, jag blir psykisk sjuk av det.

Sedan lämnar jag datorn och går ut en stund. Livet bara rullar på som vanligt.

Detta är ett exempelinlägg som ursprungligen publicerades som en del av Blogguniversitetet. Anmäl dig till något av våra tio program och börja blogga på rätt sätt.

Du ska publicera ett inlägg i dag. Oroa dig inte över hur din blogg ser ut. Oroa dig inte om du inte har gett den något namn än, eller om det känns oöverstigligt. Klicka bara på knappen ”Nytt inlägg” och berätta varför du är här.

Varför ska du göra det här?

• För att det ger nya läsare lite sammanhang. Vem är du? Varför ska de läsa din blogg?
• För att det hjälper dig att fokusera dina idéer om din blogg och vad du vill göra med den.

Inlägget kan vara kort eller långt, en personlig presentation av ditt liv eller en beskrivning av syftet med bloggen, något att sträva mot i framtiden eller en enkel beskrivning av vad du tänker publicera.

Här är några frågor som hjälper dig att komma igång:

• Varför bloggar du offentligt i stället för att skriva en personlig dagbok?
• Vilka ämnen tror du att du kommer att skriva om?
• Vem skulle du vilja få kontakt med via din blogg?
• Om du lyckas blogga under hela nästa år, vad hoppas du kunna uppnå?

Du låser inte fast dig vid något av detta. En bra sak med bloggar är hur de hela tiden utvecklas i takt med att vi lär oss nya saker, växer och interagerar med varandra – men det är bra att veta var och varför du började. Genom att formulera dina mål kan du också få bra förslag till några inlägg.

Vet du inte hur du ska börja? Skriv bara det första som dyker upp i huvudet. Anne Lamott, författare till en bok om skrivande som vi älskar, säger att du måste tillåta dig själv att skriva ett ”uselt första utkast”. Hon har en bra poäng – det viktigaste är att börja skriva och oroa sig för redigering senare.

När du är redo att publicera ska du ge ditt inlägg tre till fem taggar som beskriver bloggens inriktning – skrivande, fotografi, fiktion, föräldraskap, mat, bilar, filmer, sport, vad du vill. De här taggarna hjälper andra som intresserar sig för dina ämnen att hitta i läsaren. Se till att en av taggarna är ”zerotohero”, så att andra nya bloggare kan hitta dig också.

Detta är ett exempelinlägg som ursprungligen publicerades som en del av Blogguniversitetet. Anmäl dig till något av våra tio program och börja blogga på rätt sätt.

Du ska publicera ett inlägg i dag. Oroa dig inte över hur din blogg ser ut. Oroa dig inte om du inte har gett den något namn än, eller om det känns oöverstigligt. Klicka bara på knappen ”Nytt inlägg” och berätta varför du är här.

Varför ska du göra det här?

• För att det ger nya läsare lite sammanhang. Vem är du? Varför ska de läsa din blogg?
• För att det hjälper dig att fokusera dina idéer om din blogg och vad du vill göra med den.

Inlägget kan vara kort eller långt, en personlig presentation av ditt liv eller en beskrivning av syftet med bloggen, något att sträva mot i framtiden eller en enkel beskrivning av vad du tänker publicera.

Här är några frågor som hjälper dig att komma igång:

• Varför bloggar du offentligt i stället för att skriva en personlig dagbok?
• Vilka ämnen tror du att du kommer att skriva om?
• Vem skulle du vilja få kontakt med via din blogg?
• Om du lyckas blogga under hela nästa år, vad hoppas du kunna uppnå?

Du låser inte fast dig vid något av detta. En bra sak med bloggar är hur de hela tiden utvecklas i takt med att vi lär oss nya saker, växer och interagerar med varandra – men det är bra att veta var och varför du började. Genom att formulera dina mål kan du också få bra förslag till några inlägg.

Vet du inte hur du ska börja? Skriv bara det första som dyker upp i huvudet. Anne Lamott, författare till en bok om skrivande som vi älskar, säger att du måste tillåta dig själv att skriva ett ”uselt första utkast”. Hon har en bra poäng – det viktigaste är att börja skriva och oroa sig för redigering senare.

När du är redo att publicera ska du ge ditt inlägg tre till fem taggar som beskriver bloggens inriktning – skrivande, fotografi, fiktion, föräldraskap, mat, bilar, filmer, sport, vad du vill. De här taggarna hjälper andra som intresserar sig för dina ämnen att hitta i läsaren. Se till att en av taggarna är ”zerotohero”, så att andra nya bloggare kan hitta dig också.

Detta är ett exempelinlägg som ursprungligen publicerades som en del av Blogguniversitetet. Anmäl dig till något av våra tio program och börja blogga på rätt sätt.

Du ska publicera ett inlägg i dag. Oroa dig inte över hur din blogg ser ut. Oroa dig inte om du inte har gett den något namn än, eller om det känns oöverstigligt. Klicka bara på knappen ”Nytt inlägg” och berätta varför du är här.

Varför ska du göra det här?

• För att det ger nya läsare lite sammanhang. Vem är du? Varför ska de läsa din blogg?
• För att det hjälper dig att fokusera dina idéer om din blogg och vad du vill göra med den.

Inlägget kan vara kort eller långt, en personlig presentation av ditt liv eller en beskrivning av syftet med bloggen, något att sträva mot i framtiden eller en enkel beskrivning av vad du tänker publicera.

Här är några frågor som hjälper dig att komma igång:

• Varför bloggar du offentligt i stället för att skriva en personlig dagbok?
• Vilka ämnen tror du att du kommer att skriva om?
• Vem skulle du vilja få kontakt med via din blogg?
• Om du lyckas blogga under hela nästa år, vad hoppas du kunna uppnå?

Du låser inte fast dig vid något av detta. En bra sak med bloggar är hur de hela tiden utvecklas i takt med att vi lär oss nya saker, växer och interagerar med varandra – men det är bra att veta var och varför du började. Genom att formulera dina mål kan du också få bra förslag till några inlägg.

Vet du inte hur du ska börja? Skriv bara det första som dyker upp i huvudet. Anne Lamott, författare till en bok om skrivande som vi älskar, säger att du måste tillåta dig själv att skriva ett ”uselt första utkast”. Hon har en bra poäng – det viktigaste är att börja skriva och oroa sig för redigering senare.

När du är redo att publicera ska du ge ditt inlägg tre till fem taggar som beskriver bloggens inriktning – skrivande, fotografi, fiktion, föräldraskap, mat, bilar, filmer, sport, vad du vill. De här taggarna hjälper andra som intresserar sig för dina ämnen att hitta i läsaren. Se till att en av taggarna är ”zerotohero”, så att andra nya bloggare kan hitta dig också.